måndag 12 december 2011

Doktor Westerlund

Jag har just läst ett intressant examensarbete av Therése Norström från Stockholms Trädgårdsmästarutbildning som heter Medicinalväxter – pärlor som ofta finns utanför din dörr. Eftersom det är vinter, om än fortfarande en grön sådan, har jag ännu inte letat utanför dörren, men en växt som beskrivs i examensarbetet har jag innanför dörren – en doftpelargon (rosengeranium) som är mest känd som Doktor Westerlunds hälsoblomma. Växten är uppkallad efter stadsläkaren i Enköping, Ernst Westerlund (1839-1924), som lär ha rekommenderat krukväxten i sjukrum på grund av dess hälsobringande väldoft (Svanberg – Växternas ABC). Idag undviker man dock den på sjukhus, eftersom den anses kunna ge andningsbesvär. Bladen är citrondoftande och avger en stark doft när man nuddar vid dem.
Enligt ovannämnda examensarbete ansågs växten både kunna fördriva ohyra och dålig lukt. Den fick därför benämningar som fisblomma, gubbafis, fattigmansparfym och vägglusträd, och blev så småningom mindre populär, eftersom man ansåg att innehav av en fisblomma kunde tolkas som att man hade det orent och illaluktande i sitt hem.

Norström skriver vidare om doftpelargon att den verkar renande, inflammationshämmande, stärkande och sammandragande. Den hjälper vid diarré, tarmkatarr, slembildning, svullnad och inre blödningar. Den hjälper även vid kvinnosjukdomar som PMS och humörsvängningar, smärtsam och riklig menstruation. Pelargonen används både utvärtes och invärtes. Här i norden har den speciellt använts vid tand- och öronvärk. Vid öronvärk rullade man ihop ett blad och petade in det i örat med snittytan inåt. Förr när man hade tandvärk la man ett färskt blad mot den onda tanden.

Torkade blad av doftpelargon går att göra te på och färska blad kan man ha i mat, sallader, desserter och bakverk.

Och med detta inlägg går min blogg i vintervila.

lördag 19 november 2011

Nejlikrot - skydd mot onda andar?

Nu bidar nejlikroten sin tid. Årsskotten vilar gröna bland höstlöven och väntar på att det ska bli vår så att de kan gå i blom och sprida sina förhatliga frön. De som läst mina tidigare inlägg om nejlikrot vet att växten är mitt hatobjekt nummer ett bland ogräsen i trädgården. Så vad jag bör göra nu är naturligtvis att hacka upp dessa plantor omedelbart när de är så här tydliga, istället för att vänta till våren. Men eftersom jag tycker att jag har gjort trädgården i övrigt klar inför vintern har jag ingen lust att gå ut och gräva. Och nu har jag dessutom hittat ett nytt användningsområde för växten, det kanske gäller också för de små förstaårsplantorna?! Jag låter dem stå kvar tillsvidare …. Kanske bör jag omvärdera nejlikrot?
Enligt sajterna www.haxor.ifokus.se och www.paranormal.se trodde man på medeltiden att nejlikrot hade magiska egenskaper. Plantans treflikiga blad representerade i den kristna folktron treenigheten och blomman med de fem kronbladen representerade Kristi fem heliga sår och man kan hitta dem snidade i trä i gamla kyrkor från 1200-talet. Nejlikrot (själva roten) fungerade som en amulett mot onda makter och hängdes på dörren för att hindra djävulen att komma in. Nejlikroten sades också skydda mot onda andar och spöken, dåliga vibrationer (?!), giftiga ormar och alla andra giftiga varelser, hundar med rabies och mal i kläderna. Skulle man likväl ha fått ett ormbett kunde man koka roten i vin som man drack.

söndag 16 oktober 2011

Frosten berövade Esters astrar dess gestalt

Första frostnatten här i Spånga inträffade i år natten mellan 14 och 15 oktober. Höstastrarna klarade sig, de brukar klara några frostnätter och vissa år har de stått översnöade efter den första snön, men varit lika fina dagen därpå. Ramsan – Frosten berövade Esters astrar dess gestalt – lärde man sig under musiklektionerna på min tid i skolan. Vad ramsan betecknade har jag sedan länge glömt, men själva ramsan sitter kvar i huvudet. Enligt Wikipedia finns det något som heter Kvintcirkeln, ett schema som i en cirkelfigur visar relationerna mellan de olika dur- och molltonarterna. För att minnas tonarternas ordning i kvintcirkeln finns ett antal ramsor. Den enda jag hört talas om (minns) är Ester-ramsan, som jag nu lärt mig gäller b-tonarter (F, Bb, Eb, Ab, Db, Gb). Korstonarterna (#) kan man minnas med följande ramsa - Gå du Bertil efter Axels fiskar (G, D, A, E, F, F #).

Dahliorna däremot tog stryk. I år planterande jag dahliaknölarna i stora krukor i stället för att gräva ned dem i jorden, och de har aldrig blommat så rikligt eller varit så fina och höga. Mycket lättare också att ta in dem efter frosten. Normalt brukar jag låta knölarna torka, skaka bort jorden och lägga knölarna i lite tidningspapper i en papperskasse och knöla in den i ett mörkt utrymme i källaren för vintervilan. Nu har jag läst någonstans att man, om man sätter dem i kruka, bara kan ställa in krukan, låta jorden torka ut och låta knölarna sitta kvar i jorden under vintern. Få se hur jag gör, nu är de inomhus i alla fall.

söndag 18 september 2011

Plommonträd

Äntligen är jag av med plommonträdet!

Först var jag glad åt plommonträdet, som vi fick av grannen. Det växte duktigt och gav rikligt med goda gula plommon och plommonmarmeladen blev jättegod. Men efter några år började rotskotten komma. I gräsmattan, i krusbärs- och vinbärsbusken, i häcken, i rabatterna – you name it. I gräsmattan var det väl OK, eftersom skotten klipptes ned tillsammans med gräset och förhoppningsvis dog av behandlingen. Men på de övriga ställena lyckades en hel del skott blir så stora att de inte gick att rycka av och upp. De knipsades med sekatör med påföljden att det nästa år kom upp nya (flera) friska grenar. Det påstås att plommonträd inte gillar beskärning, men dessa rotskott gör det i alla fall.
Det känns som om man är otacksam, men ytterligare en anledning till att jag ogillade detta plommonträd, var att det var så jobbigt att ta hand om all frukt. Varje morgon hade det rasat ned kilovis med plommon i gräset under trädet, och de måste tas om hand omedelbart för att inte bli dåliga. I år, före nedsågningen, gav vi upp och krattade helt enkelt ihop nedfallna plommon och lade direkt i komposten. Dåligt. Och i höst och i vår fortsätter jag väl att jaga rotskott.

onsdag 3 augusti 2011

Åkervinda (convolvulus arvensis)


Nu blommar åkervindan, den lilla vita blomman med skära strimmor, som slingrar sig utmed marken eller upp längs andra växter. Här i förorten ses den klättra på stängsel och staket, i buskar och i skräpgräset utefter gatorna. Blomman slår bara ut i solsken och blommar bara under en dag. I vår trädgård har den försökt få fäste bland äppelmyntan, men jag rycker bort den, så där blommar den inte.

Blommorna är visserligen dekorativa, men det är ett ogräs som är svårt att bli av med, och som lätt kan ta över och konkurrera ut andra växter om man inte håller efter det. På flera trädgårdsforum kan man läsa rop på hjälp från trädgårdsägare som fått in åkervindan i sina rabatter och bärbuskar. I ett inlägg läste jag påståendet att det enligt de gamla landskapslagarna var belagt med dödsstraff att plantera åkervinda i sin grannes åker …

Åkervindan sprider sig framförallt med ljussökande skott från roten och dess utlöpare. Roten utlöpare kan dessvärre också sprida ut sig över flera tiotals kvadratmeter. För att förhindra spridning och för att försvaga växten ska man hela tiden ta bort nya plantor (precis som med kirskålen, som ju är lika besvärlig att bli av med). Att hacka eller gräva bort rötterna sägs vara en dålig metod, eftersom avhackade rotbitar kan ge upphov till en ny planta. Marktäckning med plast är det som rekommenderas om man helt vill bli av med åkervindan.
Det latinska convolvulus betyder rulla ihop eller slingra sig och vinda i det svenska namnet har samma betydelse. Åkervindan lindar sig moturs, vilket är en i sammanhanget intressant information, eftersom det till namnet och bladen likartade ogräset åkerbinda (fallopia convulvus) slingrar sig medurs. Åkerbindan har små oansenliga blommor och sprider sig enbart med frö. Är dock också ett besvärligt ogräs, eftersom det skadar andra växter genom att dra ned dem till marken och ska vara särskilt besvärlig i potatisland.

onsdag 27 juli 2011

Natt och dag


Större delen av vår tomt är naturtomt och vissa delar håller jag i schack, så att även de vilda blommorna som avlöser varandra kommer till sin rätt. Nu är gräset på ängssluttningen slaget (med lie) men grupper av blomman natt och dag är sparade och lyser upp.

Lundkovall är ett mera prosaiskt namn på växten, men namnet natt och dag syftar förstås på blomställningens färger, gula blommor och blåvioletta stödblad. Svenske soldaten, landsknekt, svenska militärer och svenska flaggan är andra folkliga namn som också anspelar på det gula och det blå.

Växten sprids med hjälp av myror, som tror att frökapslarna är myrpuppor och bär iväg med dem.

lördag 2 juli 2011

Brunört


När brunörtens blåa blommor börjar synas i gräsmattan är det dags att klippa gräset. Brunört, som alltså egentligen har blåvioletta blommor, har fått sitt namn efter den färg som blomställningen får efter blomningen. När jag klipper gräsmattan, klipps också brunörten ned, så den gör egentligen ingen skada, tycker jag. Brunört kan bli 5-25 centimeter hög om man låter den vara. Min erfarenhet är dock att den reagerar på klippning som maskrosen, den kryper ned och blommar på så kort skaft att gräsklipparen inte kommer åt blomman. Men det är faktiskt en ganska söt växt så det gör inte så mycket. Ett tips är att gräva upp brunörten och plantera om den på ett ställe där man vill ha den, till exempel som marktäckare.

Brunört är flerårig och sprider sig med frön och genom nedliggande rotslående stjälkar. Vill man få bort växten måste man klippa bort eller dra upp den innan blommorna går i frö.

måndag 20 juni 2011

Fingerborgsblomma (digitalis purpurea)

I backen bakom huset, mitt i röran av gräs, ogräs, lönn- och rönnskott blommar grupper av ståtliga fingerborgsblommor mot en fond av snöbärsbuskar, som breder ut sig alltmer. Dessa fingerborgsblommor är nästan finare än dem jag försöker plantera i de egentliga rabatterna. Fingerborgsblommans frön sprider sig lite vart de vill. De bladrosetter som bildas första året och som jag hittar, brukar jag gräva upp och plantera där jag vill ha dem. För det mesta tar de sig och blommar året därpå. Även om fingerborgsblomman är tvåårig, kan man alltså med lite planering få blommor varje år. Det lär också finnas ett trick att få samma planta att blomma även år två – klipp bort den överblommade blomstängeln så fort som möjligt, så bildas nya blomskott.

Fingerborgsblomman har fått sitt namn av att de tubformade blommorna liknar en fingerborg. Det sägs att blomman på 1700-talet inte hade något riktigt svenskt namn och man skulle då ha utgått från det tyska namnet ”Fingerhut” och kallat örten för digitalis efter det latinska ”digitus ” som betyder finger.

Hela växten är giftig. Fingerborgsblomman är en gammal medicinalväxt, som innehåller flera ämnen som påverkar hjärtat och kan vara dödlig i höga doser. Det var ur fingerborgsblommans blad som man vid mitten av 1800-talet lyckades utvinna glykosider, som användes i hjärtmedicin. (Tidigare hade liljekonvaljen använts för samma ändamål – alltså den är giftig den också). Humlorna gillar fingerborgsblomman och kryper långt in i den vackert fläckade fingerborgen för att samla nektar.

Lite kuriosa enligt Wikipedia, som dock inte rekommenderas. Om du misstänker att ditt barn är en bortbyting – bada honom/henne i en dekokt av digitalis. Trollen tar då tillbaka sitt barn och du får tillbaka ditt eget!

måndag 13 juni 2011

Groblad


Nu är gräsmattan full av groblad. Inte bara groblad förresten utan prästkragar, gullvivor, brunört, mossa, vitklöver och alla möjliga andra växter. Men när gräsmattan är klippt ser den i alla fall grön ut.

När jag var barn fick jag lära mig att man kunde lägga groblad på ett sår för att få det att läka bättre. Om det fungerade minns jag inte, men uppgiften om grobladets läkande egenskaper finns i flera örtmedicinböcker. Bladen ska ha sammandragande och bakteriedödande egenskaper. Namnet groblad finns belagt som grobladh redan i fornsvenskan och förleden ”groh” betyder läka.

Krossade groblad blandade med äggvita sägs hjälpa vid hundbett och brännsår. Krossade blad läggs på bisting och myggbett. Enligt www.skogsskafferiet.se ska man göra på följande sätt vid skrubbsår, svårläkta sår eller för att dra ut stickor.

Rengjorda färska eller torkade blad (torkade blad blötläggs i några timmar, sedan torkar man av vattnet och hackar bladen) läggs om såret i minst sex timmar, helst nattetid då kroppen har tid för läkande. På morgonen kan såret se värre ut beroende på att varet kommit ut. Efter att såret tvättats rent, gärna med kamomillte, görs en ny omläggning.

Groblad kan också ätas, råa eller tillagade, t ex som örtté och ska då vara bra vid rethosta eller andra luftvägsproblem.

(Just nu är jag utan kamera, så bilden på grobladen fick jag hämta från Wikipedia.)

måndag 9 maj 2011

Löktrav 2


Nu är det dags att plocka de spädaste vitlöksdoftande bladen av löktrav. Som jag skrev i bloggen förra året vid den här tiden (se Löktrav, maj 2010) finns det massor av recept på löktrav på nätet. Då skrev jag ned receptet på en ogräspaj, som var riktigt god. Här kommer fler recept.

Löktravsmör
100 g rumsvarmt smör
1-2 tsk pressad citron
2-3 msk hackade löktravsblad
örtsalt

Skölj löktravsbladen och låt dem rinna av ordentligt. Finhacka. Rör smöret mjukt. Tillsätt pressad citron, örtsalt och hackade löktravsblad efter smak. Servera smöret lite mjukt, upplagt i en skål. Eller lägg smöret på smörpapper och forma en rulle som sedan får stelna i kylen. Skär smöret i skivor när du serverar det. Passar till kokta eller grillade grönsaker, grillat eller stekt kött/fisk eller till bakad potatis.
(Receptet har jag tagit från bloggen nasselblomochchoklad.blogspot.com)

På www.naturochtradgard.se beskrivs en ännu enklare variant - hackad löktrav i rumsvarmt vispat smör, en variant som enligt sajten används av en restaurang Norma i Köpenhamn (som blivit utsedd av en branschorganisation till världens bästa restaurang 2010). Enligt samma källa kan bladen mixas ned i en varm soppa i sista sekunden innan den serveras eller blandas i en wok i allra sista stund. Smörstekta blad som fått rinna av på hushållspapper blir krispiga och är ett perfekt tillbehör till fisk. Löktrav kan också bli bas i en pesto med sötmandel och parmesanost.
Recept på soppa kommer här, hämtad från bloggen missmeistersmat.blogspot.com.

Enkel potatissoppa med löktrav (1 portion)
2-3 potatisar
1 morot
1 liten palsternacka
ca 10 cm purjolök
en STOR näve löktrav
rapsolja
örtsalt
svartpeppar
vatten (ev. grönsaksbuljong)

Strimla purjolöken och löktraven och fräs i oljan en stund. Skiva moroten och palsternackan och låt dem även fräsa lite i kastrullen tillsammans med löktraven.(OBS dock tidigare recept, där rekommendationen är att slänga i löktraven allra sist/min anm.)

Skrubba och putsa potatisen och skär den i mindre bitar. Häll på vatten (och ev. grönsaksbuljong) i kastrullen och låt koka upp. Låt koka på medelvärme under lock i ca 20-30 minuter eller tills potatisen är färdig)

tisdag 26 april 2011

Maskros


Maskrosbladen i min trädgård har inte kommit så långt som på Marianne Grapes bild härintill. Fotot är dessutom taget förra veckan. Men å andra sidan är det kanske inte sådana asfaltmaskrosor som man plockar för att äta. Maskrosbladen är som finast i sallader när bladrosetterna är små och rätt outvecklade. Maskrossäsongen är därför ganska kort, den är över när stjälkarna med blomknopparna börjar sticka ut från bladrosetten. Om man vill använda bladen ändå bör man skära bort den beska mittsträngen.

Pröva en maskrossallad av maskrosblad, olja, vinäger och lök eller olja, vinäger och peppar. Maskrosor passar också bra ihop med potatis, t ex i en potatissallad av fransk typ. Nykokt, tärnad potatis, olja, vinäger och/eller citron, gräslök och maskrosblad. Extra smakrika lär maskrosbladen bli om man förväller bladrosetten. Koka i 5 minuter, häll av och pressa ur vattnet. Kan ätas tillsammans med och liva upp rotfrukter eller serveras med en dressing på olja, vinäger, salt och peppar.

Maskrosbladen innehåller mycket kalium. De är också rika på järn och kalcium samt vitamin A, C och E och flera sorters B-vitaminer. Maskrosor är kraftigt urindrivande och anses rena njurar och lever.

Torka maskrosblad och använd som té. Häll kokande vatten över 3-5 gram blad och låt dra i 5-10 minuter. Sila bort bladen. Drick. Kissa och ”detoxa”.

Enligt De svenska växtnamnens ABC (Ingvar Svanberg) uppträdde namnet maskros i svenska botaniska böcker först 1802 och blev en livskraftig konkurrent till de olika varianter på maskrosens latinska namn (taraxacum) som dittills förekommit. Ursprunget är troligen ett barnnamn som syftar på de små ”maskar” (små insekter,) som kan finnas i blomhuvudet. Det engelska namnet dandelion är en förvanskning av det franska dent de lion (lejontänder), som syftar på bladens form. En annan fransk benämning på maskrosen är pissenlit (kissa i sängen).

Maskrosvin låter inte heller så mysigt som ”Blommande vin”, (Dandelion wine), vilket är namnet på en bok av Ray Bradbury, som säkert inspirerade fler än mig att en gång i tiden pröva att göra maskrosvin. Det tog timmar att plocka blommorna och sedan plocka bort och rensa de gula kronbladen. Maskrosvinet tyckte jag inte heller var någon höjdare. Flera recept på maskrosvin finns på internet.

Vill man inte att maskrosen ska sprida sig måste blommorna klippas av innan de fröar. Maskrosen kommer visserligen upp på samma plats igen nästa år, men den sprider sig inte. Ska man hacka upp roten måste man se till att få med hela, eftersom avhackade rotdelar utvecklar nya plantor.

fredag 15 april 2011

Favorit i repris - kirskål


Nu börjar den första kriskålen komma upp. Medge att det det är fint med kirskål som utfyllnad i rabatten! Nu är den dessutom späd och fin och lämpar sig utmärkt att äta, t ex istället för spenat. Men kirskål ska egentligen utrotas. När den väl fått fäst är den jättesvår att bli av med. Läs allt om detta i mitt inlägg om kirskålen från maj 2010.

onsdag 13 april 2011

Snärjmåra


Ingrid har troligen rätt! Den lilla gossen på Elsa Beskows teckning av ogräsen är nog snärjmåra.

Både bladen och stjälken har små krokiga taggar som den slaka stjälken snärjer sig fast med vid andra växter för att hålla sig uppe. Jag har (vad jag vet) inte snärjmåra i min trädgård, i alla fall har jag inte lidit av den, som många andra. En insändare i ett trädgårdsforum klagar över att snärjmåran tagit över hennes rododendronbuskar och till och med blivit högre än dessa. Eftersom jag inte sett snärjmåran själv har jag hämtat fotot från Wikipedia och nog påminner den om den lipande gossen på Elsa Beskows bild.

Lipar gör han nog också för att han (snärjmåran) verkligen är ett besvärligt ogräs i och med att det så lätt sprider sig genom de krokiga taggarna, som också finns på fröställningen. De runda ärtliknande frukterna krokar fast i djurpälsar och i människors kläder och hår. Snärjmåran finns i alla världsdelar p g a sitt effektiva spridningssätt och man har hittat den i människans närhet sedan urminnes tider.

Snärjmåran är ettårig och sprids endast genom frön. Klipp av blomställningarna innan de fröar, men låt dem inte ligga kvar på marken. Lättast kommer man åt växten genom roten, som är lätt att dra bort för hand. Kvarblivna rötter utvecklar inte nya plantor.

Snärjmåran är enligt örtmedicinen urindrivande och milt laxerande och kan också förhindra uppkomsten av mjäll.

torsdag 24 mars 2011

I väntan på ogräsen


(Bild ur Elsa Beskows Blomsterfesten i täppan)

I väntan på våren och de riktiga ogräsen har jag roat mig med att försöka komma på namnen på ogräsen i Elsa Beskows Blomsterfesten i täppan. Ni som är i min ålder kommer kanske ihåg den fint tecknade boken (utgiven första gången 1914, fast så gammal är jag inte …), där ängs- och skogsblommorna, blommorna i trädgårdsrabatten och grönsakerna firade midsommar tillsammans. Plötsligt avbryts festen av bråk och oväsen vid grinden. En massa ogräs kommer stojande och vill också vara med på festen. ”Vad nu då” skrek ett ogräs, ”vi ä´ väl blommor vi med. Vi ä´ väl inte sämre än blåklinten, som går därinne och stoltserar”.

Då är vi tillbaka till tidigare resonemang om vad som egentligen är ett ogräs. På den tiden (och när jag var liten) blommade blåklint och vallmo i sädesfälten och prästkragar växte i kanten av fälten. Ogräs – ja, numera är de borta tack vare/ på grund av ändrade odlingsmetoder och ogräsbekämpning. Man kan säkert hitta fler växter, som var välkomna på festen, men som nu skulle betraktas som ogräs.

Jag har läst någonstans att man också skulle kunna läsa boken som en allegori över främlingsfientlighet - de främmande och skrämmande ogräsen kommer in i trädgården och snyltar på de fina blommornas jord. I en annan analys sägs det att Elsa Beskow i stället faktiskt pläderar för yttrandefrihet för alla.

På bilden i boken står i alla fall de morska ogräsen och sjunger sin trotsiga sång De skrattar åt de veka trädgårdsväxterna, som inte tål kyla eller brännande sol.

Ogräsen sjunger:

”Med spett och spjut man hackar oss
med stora spadar nackar oss,
man rycker, sliter, drar och slår
både höst och vår,
ja både höst och vår”

och konstaterar samtidigt att detta inte hjälper, de rotar sig på nytt och ”lyfter käckt mot solen opp”.

Ja, ja, det vet vi minsann. Vilka är de då, de objudna gästerna? Jag kan inte identifiera alla, är det någon som vet vad den lille gossen som kikar fram och räcker långnäsa heter? Eller har någon en annan uppfattning än jag vad gäller de övriga namnen? Skriv gärna i kommentarer eller på facebook! Inga fina priser, men ÄRA till den som kommer på det.

Från vänster:
Kardborre, åkersenap, rödplister, svinmålla, våtarv (flickan under grisen), maskros och maskrosbarn, kirskål (?), brännässla, häckvicker, vägtistel och xxxx.

fredag 25 februari 2011

En vecka senare


En vecka senare hade det snöat oavbrutet i tre dagar och nejlikroten bidar sin tid, övertäckt av snö.

söndag 6 februari 2011

Nu vaknar ogräsen


Det är bara i början av februari och isen ligger fortfarande i förrädiska klumpar på trottoaren här i förorten. När jag hämtar tidningen på morgonen måste jag hålla mig i träd och buskar för att inte halka. I backen har snön sjunkit ihop och man börjar ana tuvor av gräs. De gamla spåren av rådjur och hare avtecknar sig tydligt i snön. I solen mot husväggen kan man ana de första snödropparna i den hårda marken. Men tro inte att de är först! En grön och fräsch planta av mitt hatobjekt nummer ett - nejlikroten - har övervintrat och kommer att blomma och sprida sina frön till sommaren, om jag inte hackar bort den (vilket jag troligen kommer att göra). Läs gärna mina förra inlägg om nejlikroten från förra året.

I alla fall ser jag det som ett tecken att min blogg också måste vakna ur vintervilan. I alla fall lite långsamt....