måndag 20 juni 2011

Fingerborgsblomma (digitalis purpurea)

I backen bakom huset, mitt i röran av gräs, ogräs, lönn- och rönnskott blommar grupper av ståtliga fingerborgsblommor mot en fond av snöbärsbuskar, som breder ut sig alltmer. Dessa fingerborgsblommor är nästan finare än dem jag försöker plantera i de egentliga rabatterna. Fingerborgsblommans frön sprider sig lite vart de vill. De bladrosetter som bildas första året och som jag hittar, brukar jag gräva upp och plantera där jag vill ha dem. För det mesta tar de sig och blommar året därpå. Även om fingerborgsblomman är tvåårig, kan man alltså med lite planering få blommor varje år. Det lär också finnas ett trick att få samma planta att blomma även år två – klipp bort den överblommade blomstängeln så fort som möjligt, så bildas nya blomskott.

Fingerborgsblomman har fått sitt namn av att de tubformade blommorna liknar en fingerborg. Det sägs att blomman på 1700-talet inte hade något riktigt svenskt namn och man skulle då ha utgått från det tyska namnet ”Fingerhut” och kallat örten för digitalis efter det latinska ”digitus ” som betyder finger.

Hela växten är giftig. Fingerborgsblomman är en gammal medicinalväxt, som innehåller flera ämnen som påverkar hjärtat och kan vara dödlig i höga doser. Det var ur fingerborgsblommans blad som man vid mitten av 1800-talet lyckades utvinna glykosider, som användes i hjärtmedicin. (Tidigare hade liljekonvaljen använts för samma ändamål – alltså den är giftig den också). Humlorna gillar fingerborgsblomman och kryper långt in i den vackert fläckade fingerborgen för att samla nektar.

Lite kuriosa enligt Wikipedia, som dock inte rekommenderas. Om du misstänker att ditt barn är en bortbyting – bada honom/henne i en dekokt av digitalis. Trollen tar då tillbaka sitt barn och du får tillbaka ditt eget!

måndag 13 juni 2011

Groblad


Nu är gräsmattan full av groblad. Inte bara groblad förresten utan prästkragar, gullvivor, brunört, mossa, vitklöver och alla möjliga andra växter. Men när gräsmattan är klippt ser den i alla fall grön ut.

När jag var barn fick jag lära mig att man kunde lägga groblad på ett sår för att få det att läka bättre. Om det fungerade minns jag inte, men uppgiften om grobladets läkande egenskaper finns i flera örtmedicinböcker. Bladen ska ha sammandragande och bakteriedödande egenskaper. Namnet groblad finns belagt som grobladh redan i fornsvenskan och förleden ”groh” betyder läka.

Krossade groblad blandade med äggvita sägs hjälpa vid hundbett och brännsår. Krossade blad läggs på bisting och myggbett. Enligt www.skogsskafferiet.se ska man göra på följande sätt vid skrubbsår, svårläkta sår eller för att dra ut stickor.

Rengjorda färska eller torkade blad (torkade blad blötläggs i några timmar, sedan torkar man av vattnet och hackar bladen) läggs om såret i minst sex timmar, helst nattetid då kroppen har tid för läkande. På morgonen kan såret se värre ut beroende på att varet kommit ut. Efter att såret tvättats rent, gärna med kamomillte, görs en ny omläggning.

Groblad kan också ätas, råa eller tillagade, t ex som örtté och ska då vara bra vid rethosta eller andra luftvägsproblem.

(Just nu är jag utan kamera, så bilden på grobladen fick jag hämta från Wikipedia.)