måndag 20 juni 2011

Fingerborgsblomma (digitalis purpurea)

I backen bakom huset, mitt i röran av gräs, ogräs, lönn- och rönnskott blommar grupper av ståtliga fingerborgsblommor mot en fond av snöbärsbuskar, som breder ut sig alltmer. Dessa fingerborgsblommor är nästan finare än dem jag försöker plantera i de egentliga rabatterna. Fingerborgsblommans frön sprider sig lite vart de vill. De bladrosetter som bildas första året och som jag hittar, brukar jag gräva upp och plantera där jag vill ha dem. För det mesta tar de sig och blommar året därpå. Även om fingerborgsblomman är tvåårig, kan man alltså med lite planering få blommor varje år. Det lär också finnas ett trick att få samma planta att blomma även år två – klipp bort den överblommade blomstängeln så fort som möjligt, så bildas nya blomskott.

Fingerborgsblomman har fått sitt namn av att de tubformade blommorna liknar en fingerborg. Det sägs att blomman på 1700-talet inte hade något riktigt svenskt namn och man skulle då ha utgått från det tyska namnet ”Fingerhut” och kallat örten för digitalis efter det latinska ”digitus ” som betyder finger.

Hela växten är giftig. Fingerborgsblomman är en gammal medicinalväxt, som innehåller flera ämnen som påverkar hjärtat och kan vara dödlig i höga doser. Det var ur fingerborgsblommans blad som man vid mitten av 1800-talet lyckades utvinna glykosider, som användes i hjärtmedicin. (Tidigare hade liljekonvaljen använts för samma ändamål – alltså den är giftig den också). Humlorna gillar fingerborgsblomman och kryper långt in i den vackert fläckade fingerborgen för att samla nektar.

Lite kuriosa enligt Wikipedia, som dock inte rekommenderas. Om du misstänker att ditt barn är en bortbyting – bada honom/henne i en dekokt av digitalis. Trollen tar då tillbaka sitt barn och du får tillbaka ditt eget!

Inga kommentarer: