Ryssgubbe

Den här ryssgubben växter som tur är inte i min trädgård, jag har dock enstaka exemplar i häcken mot vägen. Den växer normalt i trädgårdar, längs vägkanter och på gränsslänter.

Ryssgubben kan bli mycket storväxt och är svårutrotlig. Den är flerårig och har en pålrot som kan gå ned mer än 150 cm i jorden.  På roten sitter små knoppar, från vilka nya skott skjuter upp om roten blir sönderhackad. För att bli av med den måste man dra eller gräva upp plantan och försöka komma så djupt ner under markytan som möjligt och dessutom göra detta ofta. Ryssgubben sprider sig genom sina frön, så blomställningarna bör klippas av innan de fröar.  Fåglar tycker om ryssgubbens frön och sprider dem genom sin spillning.

Ryssgubbe (Bunias orientalis)  är en art i familjen kålväxter. ”Bunias” är det latinska namnet för en sorts kål och ”orientalis” står för östlig. Ryssgubben kom till Sverige på 1700-talet med spannmål från Ryssland, och har också haft andra namn som rysskål och ryssrova.  De späda bladen lär kunna användas som grönkål.
I närbild är blomman ganska vacker.

Prästkrage

När jag var liten blommade vallmo, blåklint och prästkragar i sädesfälten.  Tack vare/på grund av olika bekämpningssystem och ändrade odlingsmetoder är dessa  ”ogräs” numera borta från åkrarna. Själv låter jag alltid bli att klippa en bit av gräsmattan på försommaren och låter prästkragarna bre ut sig.

Prästkragens blomkorg har två olika slags blommor som tillsammans bildar en stor lysande blomma.  Den gula mittblomman är tvåkönad med ståndare och pistill medan kantblommorna/strålblommorna saknar pollen.

Under medeltiden var prästkragen känd under en rad namn som syftar på munkar .  Man tyckte att kantblommorna liknade en hårkrans runt en kal skalle.  Efter reformationen fick den i södra Sverige namnet prästkrage, som sedan blev riksnamnet och är belagt första gången 1683. Blomställningen liknar den pipkrage, som än idag ingår i danska prästers dräkt (Svanberg  - De svenska växtnamnens ABC). Andra namn på prästkragen har varit kragblomma, prästnacke och vitkulla.

Den enda funktion, förutom att vara vacker,  som prästkragen verkar ha haft genom tiderna är funktionen  som orakel  - ”Älskar- älskar inte”, ”Kommer-kommer ej” ….

Prästkragen är Skånes landskapsblomma.

Gullviva

Gullviva. Guldviva. Jungfru Marie nycklar. Marienycklar. Jungfru Marie nyckelknippa. Sankte Peters nycklar. Frejas nycklar. Himmelrikets nycklar. Nyckelblom. Nyckelblomster. Majnycklar. Marieblomster. Oxlägg. Hanelägg. Gula byxor. Kärringbyxor. Kattstövlar. Gökblomma … ja kärt barn har många namn. Namnen med ”nycklar” syftar förstås på blomställningen som liknar en nyckelknippa. Det motsvarar det tyska namnet ”Himmelsschlüsselchen”, vilket användes av Hildegard av Bingen när hon på 1100-talet rekommenderade gullvivan mot melankoli och sömnlöshet.

Namnet gullviva har betydelsen ”gyllene huva”, där ”huva” kommer från ett gammalt nordiskt ord för huva – hviva. Enligt Svanberg (De svenska växtnamnens ABC) skulle gullvivan, om Linné fått sin vilja igenom, i den svenska floran hetat ”oxlägg”, ett namn med medeltida anor (oxlägg = oxben). Då låter gullviva finare, eller hur? Det latinska namnet ”primula veris” är Linnés sammandragning av det äldre ”herba primula veris” = vårens första ört.

För några år sedan höll jag på att utrota mina gullvivor. Jag tyckte att eftersom de blommade så rikligt i min skogsbacke kunde jag kosta på mig att plocka och ta in fina vårbuketter. Men så småningom blev de färre och färre. Och på samma sätt har de minskat även ute i naturen. Därför är gullvivan helt fridlyst i vissa län (Skåne, Halland och Örebro) och i flera länder i Europa. I Stockholm får man plocka en egen bukett av gullvivan, men inte plocka till försäljning eller gräva och ta upp blommor med rötterna. Inom naturmedicinen har både gullvivans jordstam och blommorna används till slemlösande medel vid hosta och bronkit. Effekten är också urindrivande och svettdrivande. De späda bladen kan ätas stuvade som sallad. Förr användes också blommorna till att färga snus och brännvin och man gjorde också vin (oxläggevin) på blommorna. .

Ogräsen och bloggen vaknar

Det är fantastiskt. Knappt har den sista snön försvunnit, så är de där i trädgården allihop – nejlikrot, kirskål, skelört, nässlor, maskros och löktrav. Just nu syns de väldigt bra i rabatten mellan de lite långsammare perennerna. Jorden är också fortfarande fuktig och lättbearbetad, så nu är bästa tiden att rensa. Ska t ex kirskål, nässlor, löktrav eller maskrosor användas i maten ska ju bladen också vara späda. (Se mina tidigare blogginlägg med diverse recept). Idag har jag också rensat bort hundratals små plantor som så småningom skulle ha blivit jättebalsaminer.

Jag gillar jättebalsaminer, men på rätt ställe. På fel ställe motsvarar de den moderna definitionen av ogräs – ett ogräs är en växt som växer på ett ställe där odlaren inte tänkt sig att den ska vara med tanke på platsens användning. I början var det meditativt, men snart blev det tröttsamt. Jag var tvungen att rycka upp dem en och en, för att inte skada de växter som växer/ska växa emellan balsaminplantorna. Men solen sken och det var en härlig första riktig utedag i trädgården.

Upptäckte också att några plantor av luktviol hade tagit sig in i växthuset. Där sprider de en genomträngande doft av violtabletter. I likhet med jättebalsaminerna växter de här på ett ställe, som odlaren inte hade tänkt sig, men man kallar nog inte luktviolen ett ogräs, var än den befinner sig!